Strandbäckens Häst&Hälsa

Blogg:

Igår lovade jag Magic en skogstur som tack för att hon så tålmodigt ställer upp på handikapp-ridning fast det är jobbigt för henne med två ryttare på ryggen, anspänningen att allt måste gå bra och medhjälpare som inte alltid utstrålar den bästa av energier. Råkyla och grådis till trots så fick vi en mysig promenad där vi hittade nya stigar. Vi klättrade uppför berget vid Badbarna. Det är högt och den sista branten före toppen fick hon ta i av alla krafter men hon är stark min pärla. När vi sen skulle ner samma väg fick jag grunna ett tag på om jag skulle sitta av och då fick jag bilden av en annan avsittning i en annan skog i en annan tid….

…Det var tävlingar på ridskolan som var som mitt andra hem när jag var tonåring. Eftersom jag tillbringade så mycket tid i stallet så tillhörde jag förstås stallmaffians innersta krets vilket medförde såväl ansvar som  privilegier. Det var inte alltid vi var på det klara över vad som var vad. Vi hade en tid roat oss med att rida ut hästarna barbacka, i grimma och grimskaft, olovandes förstås. Tävlingarna som var för inbjudna ryttare på hög nivå berörde inte oss och kanske det var känslan av att inte vara delaktig som ledde till det vansinniga tilltaget att utan utrustning göra denna ritt mitt på blanka dan medan hundratals personer ägnade sig åt tävling. Ridstigen av flis och mjukt spån började med en brant uppförsbacke och gick sen i en rund slinga på toppen. Väl uppe bar det av i full galopp, hästarna tävlade och vi skrattade och skrek tills vi satte skrattet i halsen när det gick upp för oss att vi närmade oss den nu branta nerförsbacken. Två dumdristiga tonårstjejer på två speedade ridskolehästar,….-Hoppa skrek jag till min kompis. –Jag har redan hoppat, fick jag till svar nerifrån blåbärsriset i samma stund som jag själv landade där. En vit och en röd hästrumpa försvann bak krönet. Två skamsna flickor kom på benen och sprang tungt efter hästarna. Rädslan över vad vi gjort glömmer jag aldrig. Jag såg för min inre syn hur min älskade sköthäst  låg med brutet ben och att jag skulle bli portförbjuden på ridskolan för all framtid. En helt logisk tanke.Jag var nog så upptagen av min egen rädsla att jag inte såg omgivningen förrän jag nästan sprang in i räddningen. Räddningen var en klok stallkompis som satt på sin stora häst och höll våra små ystra springare i varsitt grimskaft.

-Jag misstänkte detta, sa vår vän helt lugnt.

Tårarna rann av lättnad över att allt gick bra, av skam över min egen dumdristighet och framförallt av tacksamhet till vår vän som gjorde en hjälteinsats.

Jag har alltid avundats människor som i motsats till mig själv inte behövt gjort dumheter för att växa. Jag är dock innerligt tacksam för att jag fått mina adrenalin- kickar utifrån en varm hästrygg så jag inte har behövt söka  dem i destruktiva miljöer.

Har du också hästminnen som haft betydelse i ditt liv så är du varmt välkommen att dela dem på Strandbäckens blogg.

5. feb, 2012

4

Anna-Karin 01.06.2012 18:39

Jag är oxå med i Grön Arena projektet , kanske vi kan samarbeta i framtiden :)

ANNA-KARIN 09.05.2012 20:06

vilken otroligt fin sida:)

Senaste kommentarer

03.01 | 18:33

Hejja hejja

11.11 | 17:22

Jättefin hemsida Inger!

11.11 | 16:22

Helt fantastisk blogg med mycket bra innehåll!

10.11 | 18:57

Ja, det är verkligen ett nyckelbehov hos oss alla, två som fyrbenta.